Cooper test är ett välanvänt och känt test för att uppskatta den maximala
syreupptagningsförmågan (V02-max).

I sitt standardutförande bygger den på att springa så långt du kan i 12 minuter och sedan jämföra sträckan du sprang med tiden. Ju längre du sprungit desto bättre kondition helt enkelt.

Testet utarbetades under 60-talet av Kenneth H Cooper ( Cooper, Kenneth H. (January 1969). Aerobics. Bantam Books. ISBN 978-0-553-14490-1.) för den amerikanska armén och
har sedan dess blivit ett av de vanligast förekommande testerna för en mängd
idrotter.


Sedan dess har en mängd varianter spunnit på samma tankesätt och för att
nämna några kan man se 10 minuter löptest (spring så långt du kan på 10
minuter), joggingsnurran (2000, 2400 eller 3000 m) och flex-testet (mata in
antingen tid eller distans).
Ett flertal tabeller finns även för Cooper där man använder sig av 10, 12 eller 15 minuter.


Krasst kan man säga att ju längre du springer desto trovärdigare är testet.
Många löpare fnyser åt 2000 m och ser det mer som ett anaerobt test än ett test
för maximal syreupptagning.
Jag använder själv Cooper-testet som PT och tycker det var ett mycket användbart och bra test.


Vill du räkna ut ditt resultat på det ursprungliga Cooper-testet kan du gå
till I-forms sida och ta del av en lätt modell där.
(Klicka HÄR)


Den siffra du får genom utvärderingen där är helt enkelt din V02-max som mäts
i ml/kg/min eller L/min. Får du siffran 53 har du helt enkelt 53 ml/kg/min som
maximal syreupptagningsförmåga.